Det är något särskilt med Visby på sommaren. Den där blandningen av rosdoft, havsbris och sorlet från människor som samlas för att prata, lyssna och tänka tillsammans. I år var det dags igen – Almedalsveckan 2026, och jag tog färjan över med en känsla av både nyfikenhet och förväntan.
Jag har besökt Almedalen flera gånger genom åren, men varje gång är annorlunda. Diskussionerna förändras, människorna byts ut, men stämningen är densamma – öppen, varm och engagerad. Det är som att hela Visby vibrerar av idéer och energi. Samtidigt finns där den gotländska stillheten som balanserar upp allt. När kvällen kommer och man går längs ringmuren känns det nästan meditativt.
Politik möter vardag och verklighet
I år märktes ett tydligt fokus på hållbarhet, utbildning och psykisk hälsa. Det gläder mig, för det är ämnen som verkligen berör. Som lärare ser jag varje dag hur världen förändras och hur unga människor försöker hitta sin plats i allt det nya. Därför känns det hoppfullt när politiker, företag och organisationer samlas för att prata om framtiden på riktigt.
Jag satt på flera seminarier där unga röster fick utrymme. Det gjorde intryck. De pratade inte i politiska floskler utan med genuin vilja att göra skillnad. Många lyfte vikten av naturen, om behovet av stillhet och återhämtning – något jag själv känner djupt för.
En eftermiddag satte jag mig på en bänk i Almedalen, under ett träd, med en kopp kaffe. Runt omkring pågick samtal, skratt och intervjuer. Jag tänkte att det är just det här som gör veckan speciell. Här möts människor från alla håll, och plötsligt står en student och diskuterar framtidens energipolitik med en minister.
Tankar från skogen till scenen
Efter några intensiva dagar tog jag en paus ute i naturen. En kort tur i skogen norr om Visby, bara jag, vinden och fåglarna. Det är något med att få andas fritt efter alla intryck. Där bland träden kände jag hur tankarna föll på plats.
Almedalsveckan är mer än politik. Det är en plats där idéer tar form och där samtal kan leda till verklig förändring. Men det är också en påminnelse om vikten av balans – mellan ord och handling, mellan tempo och stillhet.
När jag reste hem igen kände jag mig inspirerad. Inte bara av vad som sagts, utan av mötena i sig. Kanske är det just det som är Almedalens kärna – samtalet, mötet och känslan av att vi alla hör ihop, oavsett bakgrund eller titel.